Med ojämna mellanrum blossar det upp en debatt om den svenska abortlagstiftningen. Den här gången suckade jag lite extra och efter att ha fått en puff i den riktiningen skrev jag ett inlägg som jag skickade till SvD. De var inte intresserade av mitt inlägg och uttryckte att det gått för lång tid mellan den aktuella debatten och mitt inlägg. Nåväl, må så vara.
Men, idag har Marcus Birro skrivit på samma tema i samma tidning. Han beskriver den svenska abortlagstiftningen som generös men slarvig, och på kollisionskurs med den medicinska verkligheten. Birro spelar på känslor och slår an strängar som gör att allt sans och vett försvinner. Det känns inte konstruktivt och för inte debatten annat än bakåt.
Mitt förslag till inlägg har visserligen legat till sig någon vecka men jag publicerar det ändå här, som ett led i min strävan efter en mer nyanserad debatt:
”Värna säkra och lagliga aborter
Genom mitt arbete som barnmorska vet jag att beslutet om abort inte fattas lättvindigt. Att genomgå en abort påverkar en människa. Olika personer påverkas inte på samma sätt, men visst berör det alla på något sätt.
Svenska Dagbladet har uppmärksammat sena aborter på ledarplats och efterfrågar en seriös debatt om den övre abortgränsen (24/5). Abort är ett ämne som väcker heta känslor – det ser vi inte minst internationellt. Därför är det oerhört viktigt med fakta i debatten.
Dagens Medicin rapporter om aborterade foster som visar livstecken. Det beskrivs som ett tabubelagt ämne och att det är en debatt som tystas för att den är alldeles för ohygglig att driva. Jag häpnar, skulle ingen vilja eller våga driva en debatt för att situationen känns alltför ohygglig? Det tror jag inte för ett ögonblick. En angelägen debatt kommer att leva vidare, vare sig vi vill det eller inte, även om jag hoppas att det i så fall sker en smula mer nyanserat än genom liknelser mellan abort och slaveri.
I senaste numret av tidingen Neo finns en krönika av Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros Medieinstitut. Under rubriken ”Fler borde ifrågasätta aborträtten” drar han en häpnadsväckande parallell mellan slavägare i Amerika och kvinnor som gör abort.
Att ifrågasätta aborträtten, att skuldbelägga kvinnan i den utsatta situation hon befinner sig i är det ingen som är betjänt av. Om man ger sig på den svenska abortlagen måste vi ha i minnet att det är de redan utsatta och mest resurssvaga kvinnorna i vårt samhälle som kommer att drabbas hårdast. Min erfarenhet är att det inte är resursstarka kvinnor som bestämmer sig för att de inte vill fullfölja en långt gången graviditet.
Abort är inte, och får aldrig vara en preventivmetod. Vi måste sluta slänga oss med påståenden om att abort används som preventivmedel, ett sådant beteende kan inte på något sätt sägas vara vanligt. Ett annat begrepp jag skulle vilja att vi slutar kasta på varandra i den här debatten är att aborterade foster är cellklumpar. Det är det inte, ett foster antar tidigt formen av just ett foster. Men det betyder inte att fostret på egen hand är livsdugligt.
Självklart är den beskrivna situation reportaget i Dagens Medicin en mardröm. Men något vi får inte glömma, som tenderar att försvinna i den här debatten, är att de allra flesta aborterna i Sverige utförs tidigt, före v 9 och att det är ett ytterligt fåtal som utförs så sent att Socialstyrelsen behöver ta ställning till om de ska få tillstånd att utföras eller ej. Bakom beslut om det sena aborterna gömmer sig ofta en mänsklig tragedi.
Jag är övertygad om att den svenska abortlagstiftningen är brett förankrad, att många delar min uppfattning och att den svenska abortlagstiftningen är bra och värd att stå upp och kämpa för. Det är min fasta övertygelse att abort inte är något man genomgår lättvindigt. Förmodligen har stor vånda och förtvivlan föregått beslutet att avbryta den pågående graviditeten. Då är det sjukvårdens uppgift att stödja kvinnan i det beslut hon, kanske tillsammans med sin partner, tagit. Därför är jag djupt skeptisk till att införa samvetslagstiftning i Sverige. De som söker hjälp är ofta sårbara och måste vara garanterade att vårdpersonalen vill följa svensk abortlagstiftning som våra folkvalda beslutat om.
Vi måste oförtrutet jobba vidare med att lära barn och ungdomar, och för den delen även vuxna, att tycka om sig själva och sin kropp och ta ansvar för sin sexualitet när det blir dags för det. Sexualundervisningen i skolorna måste bli bättre, vi måste värna ungdomsmottagningar och preventionsarbetet på barnmorskemottagningar. Att ge sig på abortlagstiftningen i strävan att få ner aborttalen i Sverige är helt fel väg att gå.
Man avvecklar inte brandkåren för att man inte tycker om bränder, man lägger istället större ansträngning på prevention. Jag tycker att vi bör göra på samma sätt i vår strävan att alla graviditeter ska vara välkomna.”
