Jag har tidigare argumenterat mot att begreppet ”cellklumpar” används i abortdebatten och där kan man säga att Birro och jag är överrens. Han skriver även att han tidigare ansåg att blider på foster lade sten på börda för de som genomgått en abort. Tror han numera att de som trots allt väljer att genomföra en abort, gör det lättvindigt, utan eftertanke och vånda, att de nog behöver upplysning om vad de säkert  inte klarade av att fundera över själva och därför behöver mötas av bilderna lite varstans? Om det är Birros uppfattning är vi inte överrens, inte det minsta.

Jag är, liksom Marcus Birro säger sig vara, ute efter att höja nivån på den här debatten och sänka tonen till en mer sansad nivå. Just därför vägrar jag gå med på att debatten skulle vara nedtystad av obekväma sanningar, det är bara snack.

Jag beklagar verkligen att Marcus Birro inte tidigare vetat vad han pratat om i denna fråga. Men jag tycker inte att målande beskrivningar av sorgen över mycket efterlängtade, planerade ofödda barn hör hemma i abortdebatten. Det handlar inte om det. Att Marcus Birro nu vet hur människokroppen är beskaffad och att foster inte är cellklumpar är ju bra, att han sörjer sina efterlängtade, planerade och älskade barn är fullständigt naturligt och jag beklagar djupt att de efterlängtade barnen inte föddes. Att förlora efterlängtade barn, i tidig eller sen graviditet är alltid en sorg.

Om Birro önska höja nivån på abortdebatten välkomnar jag det. Jag ser fram emot ett ärligt försök i den riktiningen. Jag vet att Marcus Birro sörjer sina ofödda barn, men jag vet fortfarande inte var han står i fråga om lagliga, fria och säkra aborter.

Egentligen var det ett par budgetdebatter i olika fullmäktigeförsamlingar som gjorde att mina tankar började snurra kring läsandet. Möjligen snävade jag in frågeställningen en smula, men jag kan inte tycka att en bibliotekssatsning är lyxkonsumtion. Inte på något sätt, påståendet är både idiotiskt och befängt.

Böcker är bildning, bildning kräver böcker skriver David Nyström i Gefle Dagblad, där han liksom jag snävar till frågeställningen. Och kommer till samma slutsats. Nej, läsning är ingen lyx, det fria ordet är en förutsättning för ett demokratiskt och öppet samhälle.

Abortmotståndare talar sällan högt om sitt syfte – att bergänsa och inskränka aborträtten. De drar sig inte heller för att ogenerat göra liknelser mellan abort och ohyggliga brott som begåtts mot mänskligheten.

Anna Starbrink, FP-landstingsråd i Stockholm, har på ett föredömligt sätt debatterat mot Gunilla Gomér i frågan, det har jag tidigare skrivit om här. Debatten finns också på Newsmill, där har Anna tillsammans med mig svarat Gomér. Läs det här.

Jag snabbt på plats och kunde påbörja en första bedömning av läget. Den unge mannen var vid medvetande och kunde meddela sig. Snabbt kom också andra personer från en fotbollsmatch i närheten. Jag ska inte försöka återge bilden fullständigt, det skulle nog kunna bli både förvirrande och rörigt, dessutom är det uteslutande min minnesbild det handlar om. Men plötsligt var vi olika personer som upprättade status på den skadade unge mannen, samtidigt och på varsitt håll.

Vad jag lärde mig var att vara mer bestämd i prioritering och arbetsfördelning/ arbetsledning vid en olycka. Jag kommer heller inte att presentera mig som barnmorska i syfte att få okända omgivande personer att förstå att jag är sjuksköterska med rätt ordentlig akututbildning. Med en kortare sjukvårdsutbildning alternativt ingen sjukvårdsutbildning tror man tydligen att barnmorska är synonymt med barnafödande – och inget annat. Trist och ganska irriterande.

Nåväl, allt redde ut sig, både akutbil, föräldrar och ambulans anlände och allt runt omkring flöt bra. Alla gjorde vad de kunde och skulle. Traumateamet funkade.

Slutligen kan jag meddela att den unge mannen hade änglavakt i ordets rätta bemärkelse. Inga frakturer eller inre skador. Blåslagen och skrapad, men inget annat. Ren och skär lycka, med andra ord går det inte att beskriva. Och ett fantastiskt stort tack för de vackra blommor jag fick idag!

Alla graviditeter är inte planerade. De behöver för den skull inte vara ovälkomna utan kan skicka ett veritabelt glädjerus till den den kommer till och man välkomnar den med öppna armar.

Men det är inte det debatten handlar om. Den här debatten handlar om den svenska abortlagstiftningen som garanterar lagliga och säkra aborter för den som anser sig nödd och tvungen att avbryta en pågående graviditet.

Sen skriver Birro att det ljugs om vad som sker vid en abort. Jag förstår inte vad han menar. Har han själv tidigare inte förstått vad som sker när man avbryter en graviditet i förtid, eller vad handlar det om? Vem ljuger och om vad? Jag förstår inte, på riktigt.

Att de aborter som sker ska vara säkra och lagliga är mycket vikigt. Med risk för att bli tjatig säger jag det igen – den svenska abortlagstiftningen är bra, väl utformad och värd att försvara.  Slutligen – man kan vara för den svenska abortlagstiftningen, förstå vad den innebär och försvara den, utan att för den skull vara känslokall och själlös.

Men, idag har Marcus Birro skrivit på samma tema i samma tidning. Han beskriver den svenska abortlagstiftningen som generös men slarvig, och på kollisionskurs med den medicinska verkligheten. Birro spelar på känslor och slår an  strängar som gör att allt sans och vett försvinner.  Det känns inte konstruktivt och för inte debatten annat än bakåt.

Mitt förslag till inlägg har visserligen legat till sig någon vecka men jag publicerar det ändå här, som ett led i min strävan efter en mer nyanserad debatt:

”Värna säkra och lagliga aborter

Genom mitt arbete som barnmorska vet jag att beslutet om abort inte fattas lättvindigt. Att genomgå en abort påverkar en människa. Olika personer påverkas inte på samma sätt, men visst berör det alla på något sätt.

Svenska Dagbladet har uppmärksammat sena aborter på ledarplats och efterfrågar en seriös debatt om den övre abortgränsen (24/5). Abort är ett ämne som väcker heta känslor – det ser vi inte minst internationellt. Därför är det oerhört viktigt med fakta i debatten.

 Dagens Medicin rapporter om aborterade foster som visar livstecken. Det beskrivs som ett tabubelagt ämne och att det är en debatt som tystas för att den är alldeles för ohygglig att driva. Jag häpnar, skulle ingen vilja eller våga driva en debatt för att situationen känns alltför ohygglig? Det tror jag inte för ett ögonblick. En angelägen debatt kommer att leva vidare, vare sig vi vill det eller inte, även om jag hoppas att det i så fall sker en smula mer nyanserat än genom liknelser mellan abort och slaveri.

 I senaste numret av tidingen Neo finns en krönika av Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros Medieinstitut. Under rubriken ”Fler borde ifrågasätta aborträtten” drar han en häpnadsväckande parallell mellan slavägare i Amerika och kvinnor som gör abort.

 Att ifrågasätta aborträtten, att skuldbelägga kvinnan i den utsatta situation hon befinner sig i är det ingen som är betjänt av. Om man ger sig på den svenska abortlagen måste vi ha i minnet att det är de redan utsatta och mest resurssvaga kvinnorna i vårt samhälle som kommer att drabbas hårdast. Min erfarenhet är att det inte är resursstarka kvinnor som bestämmer sig för att de inte vill fullfölja en långt gången graviditet.

Abort är inte, och får aldrig vara en preventivmetod. Vi måste sluta slänga oss med påståenden om att abort används som preventivmedel, ett sådant beteende kan inte på något sätt sägas vara vanligt. Ett annat begrepp jag skulle vilja att vi slutar kasta på varandra i den här debatten är att aborterade foster är cellklumpar. Det är det inte, ett foster antar tidigt formen av just ett foster. Men det betyder inte att fostret på egen hand är livsdugligt.

 Självklart är den beskrivna situation reportaget i Dagens Medicin en mardröm. Men något vi får inte glömma, som tenderar att försvinna i den här debatten, är att de allra flesta aborterna i Sverige utförs tidigt, före v 9 och att det är ett ytterligt fåtal som utförs så sent att Socialstyrelsen behöver ta ställning till om de ska få tillstånd att utföras eller ej. Bakom beslut om det sena aborterna gömmer sig ofta en mänsklig tragedi.

 Jag är övertygad om att den svenska abortlagstiftningen är brett förankrad, att många delar min uppfattning och att den svenska abortlagstiftningen är bra och värd att stå upp och kämpa för. Det är min fasta övertygelse att abort inte är något man genomgår lättvindigt. Förmodligen har stor vånda och förtvivlan föregått beslutet att avbryta den pågående graviditeten. Då är det sjukvårdens uppgift att stödja kvinnan i det beslut hon, kanske tillsammans med sin partner, tagit. Därför är jag djupt skeptisk till att införa samvetslagstiftning i Sverige. De som söker hjälp är ofta sårbara och måste vara garanterade att vårdpersonalen vill följa svensk abortlagstiftning som våra folkvalda beslutat om.

 Vi måste oförtrutet jobba vidare med att lära barn och ungdomar, och för den delen även vuxna, att tycka om sig själva och sin kropp och ta ansvar för sin sexualitet när det blir dags för det. Sexualundervisningen i skolorna måste bli bättre, vi måste värna ungdomsmottagningar och preventionsarbetet på barnmorskemottagningar. Att ge sig på abortlagstiftningen i strävan att få ner aborttalen i Sverige är helt fel väg att gå.

 Man avvecklar inte brandkåren för att man inte tycker om bränder, man lägger istället större ansträngning på prevention. Jag tycker att vi bör göra på samma sätt i vår strävan att alla graviditeter ska vara välkomna.”