När jag väl kommer över den där tröskeln och publicerar ett inlägg kommer jag på en hel del som skulle kunna platsa här och inte bara som twitter- eller fb-uppdateringar. Lite som att träna, inga problem när man väl kommit igång, problemet ligger i att inte sluta.
Nåväl. Den här gången handlar det om Katrineholms kommunchef, Mattias Jansson, en flitig Twittrare och Facebookanvändare. Får man det som högste tjänsteman i en kommun? Är man oserös, eller är sociala medier ett reellt arbetsredskap? Vilka problem finns? Svårigheter? Och vad är riktiga problem respektive fördomar och rädsla för nya vägar att kommunicera och nå ut? Offentlighetsprincip, juridik och en massa tyckande om vad man brukar och inte brukar göra, borde och inte borde göra.
På förekommen anledning rekommenderar jag ett par länkar, börja med kommunchefens svar på Katrineholms kuriren-journalistens frågor om användadet av sociala medier. Fortsätt sedan att läsa Katrineholms kurirens ledarkommentar på detta. Sen tycker jag att ni ska toppa med Peter Sigfridssons krönika i Barometern, om journalisters eget, ibland tydligen mycket komplicerade, förhållande till sociala medier – om man ser det som ett arbetsverktyg. Kan det verkligen vara så att journalister är så vansinnigt konservativa och räddhågsna eller är det ytterligare bara en grov generalisering som gör sig så bra i krönikor?
