Nominerad

Var fjärde år håller vi val till kommun, landsting och riksdag i Sverige. För fyra år sedan pågick som bäst nomineringsarbetet inför dessa val, och jag hade just meddelat att jag inte hade för avsikt att kandidera för ytterligare en period till kommunfullmäktige i Uppsala. Det är ingen hemlighet att mitt beslut för fyra år sedan föregicks av en del turbulens, innan jag slutligen meddelade att jag inte var beredd att återigen kandidera.

Men, så kommer då tiden för nya nomineringar. Det står alla medlemmar i mitt parti fritt att nominera personer man vill ska finnas med som kandidater i kommande val. Och jag blev nominerad. Och jag funderade. Och jag bestämde mig för att ställa upp i det interna provval som är en del i arbetet med att komponera listorna. För mig blev det ett roligt och mycket smickrande resultat. Då blev jag tvungen att fundera igen. Ordentligt. Hur mycket vill jag?

Det har jag gjort. Funderat alltså. Det är därför jag nu plötsligt bestämmer mig för att, efter ungefär ett och ett halvt år, göra en uppdatering av denna törnrosaslumrande blogg.

Politiken har varit en stor del av mitt liv under många år och därför har jag kommit fram till att jag vill kandidera. Men jag vill göra det på en nivå som gör det möjligt att kombinera ett politiskt fritidsuppdrag med mitt arbete. Men – inget är klart förrän listorna är klubbade – och valet är genomfört. Först efter det vet jag hur mycket politik det blir.

Idag arbetar jag som chef för de Gynekologiska specialistmottagningarna på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Att som barnmorska få arbeta med kvinnohälsa hela dagarna är en fantastisk förmån och det roligaste jag gjort på länge. Det vill jag vill fortsätta med. Men att toppa med lite politik kan väl inte skada?

Annonser

Jag blir trött och en smula irriterad

I dagens Expressen publiceras ytterligare en av Marcus Birros emotionella rallarsvingar. Han konstaterar att han nu har förstått hur pass mänskligt ett foster ser ut och att han är medveten om att hans kropp ständigt förnyas. Jag vill uppriktigt gratulera Marvus Birro till de insikterna, livet är verkligen förunderligt och fantastiskt.

Jag har tidigare argumenterat mot att begreppet ”cellklumpar” används i abortdebatten och där kan man säga att Birro och jag är överrens. Han skriver även att han tidigare ansåg att blider på foster lade sten på börda för de som genomgått en abort. Tror han numera att de som trots allt väljer att genomföra en abort, gör det lättvindigt, utan eftertanke och vånda, att de nog behöver upplysning om vad de säkert  inte klarade av att fundera över själva och därför behöver mötas av bilderna lite varstans? Om det är Birros uppfattning är vi inte överrens, inte det minsta.

Jag är, liksom Marcus Birro säger sig vara, ute efter att höja nivån på den här debatten och sänka tonen till en mer sansad nivå. Just därför vägrar jag gå med på att debatten skulle vara nedtystad av obekväma sanningar, det är bara snack.

Jag beklagar verkligen att Marcus Birro inte tidigare vetat vad han pratat om i denna fråga. Men jag tycker inte att målande beskrivningar av sorgen över mycket efterlängtade, planerade ofödda barn hör hemma i abortdebatten. Det handlar inte om det. Att Marcus Birro nu vet hur människokroppen är beskaffad och att foster inte är cellklumpar är ju bra, att han sörjer sina efterlängtade, planerade och älskade barn är fullständigt naturligt och jag beklagar djupt att de efterlängtade barnen inte föddes. Att förlora efterlängtade barn, i tidig eller sen graviditet är alltid en sorg.

Om Birro önska höja nivån på abortdebatten välkomnar jag det. Jag ser fram emot ett ärligt försök i den riktiningen. Jag vet att Marcus Birro sörjer sina ofödda barn, men jag vet fortfarande inte var han står i fråga om lagliga, fria och säkra aborter.

Bra skrivet Clara Sandelin!

Initierat, välformulerat och bra argumenterat av Clara Sandelin i lördagens GP. Ämnet? Om hur organisationen ”Älska livet” skjuter bredvid målet och deras smaklösa värvningsmetoder.

Är läsning lyx?

I så fall ägnar jag mig gärna och i stor utsträckning åt lyx. Jag älskar att läsa, tidningar, artiklar, tidskrifter och skönlitteratur – allt. Och högläsning för familjens yngre förmågor inte att förglömma.

Egentligen var det ett par budgetdebatter i olika fullmäktigeförsamlingar som gjorde att mina tankar började snurra kring läsandet. Möjligen snävade jag in frågeställningen en smula, men jag kan inte tycka att en bibliotekssatsning är lyxkonsumtion. Inte på något sätt, påståendet är både idiotiskt och befängt.

Böcker är bildning, bildning kräver böcker skriver David Nyström i Gefle Dagblad, där han liksom jag snävar till frågeställningen. Och kommer till samma slutsats. Nej, läsning är ingen lyx, det fria ordet är en förutsättning för ett demokratiskt och öppet samhälle.

Med risk för att bli tjatig – ännu ett abortinlägg

Å andra sidan krävs uppenbarligen en upprepning med informationen om att de sena aborterna är en mycket liten del av det totala antalet aborter och att den rådande lagstiftningen angående aborter inte strider mot vetenskapen utan följer den på ett alldeles utmärkt sätt. Här finns en länk till Socialstyrelsens om aborter, på sidan 12 finns texten om lagstiftningen.

Abortmotståndare talar sällan högt om sitt syfte – att bergänsa och inskränka aborträtten. De drar sig inte heller för att ogenerat göra liknelser mellan abort och ohyggliga brott som begåtts mot mänskligheten.

Anna Starbrink, FP-landstingsråd i Stockholm, har på ett föredömligt sätt debatterat mot Gunilla Gomér i frågan, det har jag tidigare skrivit om här. Debatten finns också på Newsmill, där har Anna tillsammans med mig svarat Gomér. Läs det här.

En annan typ av inlägg

Igår var jag med om något läskigt och då var jag ändå inte inblandad förrän det läskigaste hänt. En av den 15-årige sonens mopedburna vänner krockade med en bli alldeles utanför vårt hus.

Jag snabbt på plats och kunde påbörja en första bedömning av läget. Den unge mannen var vid medvetande och kunde meddela sig. Snabbt kom också andra personer från en fotbollsmatch i närheten. Jag ska inte försöka återge bilden fullständigt, det skulle nog kunna bli både förvirrande och rörigt, dessutom är det uteslutande min minnesbild det handlar om. Men plötsligt var vi olika personer som upprättade status på den skadade unge mannen, samtidigt och på varsitt håll.

Vad jag lärde mig var att vara mer bestämd i prioritering och arbetsfördelning/ arbetsledning vid en olycka. Jag kommer heller inte att presentera mig som barnmorska i syfte att få okända omgivande personer att förstå att jag är sjuksköterska med rätt ordentlig akututbildning. Med en kortare sjukvårdsutbildning alternativt ingen sjukvårdsutbildning tror man tydligen att barnmorska är synonymt med barnafödande – och inget annat. Trist och ganska irriterande.

Nåväl, allt redde ut sig, både akutbil, föräldrar och ambulans anlände och allt runt omkring flöt bra. Alla gjorde vad de kunde och skulle. Traumateamet funkade.

Slutligen kan jag meddela att den unge mannen hade änglavakt i ordets rätta bemärkelse. Inga frakturer eller inre skador. Blåslagen och skrapad, men inget annat. Ren och skär lycka, med andra ord går det inte att beskriva. Och ett fantastiskt stort tack för de vackra blommor jag fick idag!

Abort, ännu en gång

Anna Starbrink, folkpartistiskt landstingsråd i Stockholm, skriver idag i Aftonbladet om varför fria, säkra och lagliga aborter är så viktiga att värna. Hon pekar också på orimligheten i den vansinniga jämförelsen mellan änglamakerskor, Nazityskland och rasbiologi och abort som motståndare tyvärr inte drar sig för att göra i sina osmakliga och osakliga inlägg. Anna utvecklar och illustrerar resonemanget på sin blogg. Bra Anna!